Popstjärnor hjärta språk = Sant

I går gjorde jag en underbar spelning på fina lilla Café Tjärlek på Tjärhovsgatan i Stockholm. Stämningen i det mysiga vardagsrummet i fräsch sekelskifteskitsch (då menar jag förra sekelskiftet) var intim, varm, förtätad, publiken var uppmärksam, på tå, engagerad och generös med stark ögonkontakt, nickande bekräftelse på att de var med och på det hela taget helt förtjusande. En ynnest att få spela för sådan fina människor. Efteråt fick jag kramar, frågor, intressanta kommentarer, eftersom det inte finns någon loge finns heller ingen annan möjlighet än att möta publiken direkt efteråt, något som kan vara hisnande läskigt och hisnande överväldigande. Men med den här publikens värme var det enbart roligt och helt tryggt.

Dagen innan konserten är jag där med arrangören Magne Eliassen och rekar. Vid ett bord sitter popstjärnan från Österbotten som beskrivs som mannen med dom djupa tankarna och det sargade pophjärtat, en urban vardagspoet och en hopplös romantiker. Han bor i närheten och har Café Tjärlek som ett av sia kontor. Vi börjar prata och hamnar direkt i ett intressant samtal om språk, dialekt, identifikation och konstnärligt uttryck.  Han har varit på en turné i östra Finaland, där han förutom att spela, kört workshops där ungdomar fått göra låtar, i ett projekt för att öka intresset för att lära sig engelska. När de fattar att det faktiskt finns alldeles vanliga människor som drar till LA och blir producenter, får skriva låtar åt stora artister och kanske får vara med och skriva maskotlåten till t.ex. Fotbolls VM, får de plötsligt ett helt annat intresse för att lära sig kommunicera på ett språk som de flesta andra förstår, förklarar han. Han upplevde språklärarna som ointresserade och oengagerade, så varför skulle ungdomarna bry sig? Sen pratar vi om hur man själv identifierar sig genom t.ex. vilken dialekt man väljer att använda, om man man väljer att tala på en dialekt och sjunga på en annan, varför ens "medfödda" dialekt inte nödvändigtvis måste kännas som mest "äkta", och en massa annat intressant. Orden flödar lätt och fritt.

På konserten växlar jag mellan svenska, tyska och engelska. I publiken sitter en musiker som jag till min stora lycka snart skall börja jobba ihop med. Han har flytt hit från Syrien, varit i Sverige i ungefär ett år och pratar flytande svenska. Han pratar även arabiska, franska och engelska förstås, och kanske något språk till, det skulle inte förvåna mig. Vi har inte träffats förut, men redan i första låten får omedelbart kontakt genom musiken, melodin, orden; vi delar genast en sfär, en värld. Vi har genast något gemensamt.

Jag säger det igen och igen; musiken, konsten, flödar ihop våra hjärtan med varandra. Konsten bygger inga broar, det behövs inga broar inom konsten, för det finns inga gränser, inga territorium, inga nationer. Om det gör det är det inte konst, det hävdar jag med bestämdhet. Då är det något annat. Det finns ingen värdering i det från min sida, bara ett konstaterande.

Ha det fint, och ge dig själv något bra genom att lyssna på Eido al Fakir och Fredrik Furu