Livet med en Superstar

Bara så att jag minns 17-30 oktober 2011 framöver:

Måndag - förbereder mig för att vara på teatern kl 12 och programmera allt ljus, för att kunna göra genomdrag av akt 1 med färdig ljussättning på kvällen. Får veta att ljustekniker brutit foten. Gör genomdrag av hela föreställningen utan ljus på kvällen. Intensivt kreativt flow, skriver till kl 01.54. Inte optimalt att hundarna vaknar kl 06 och vill gå på promenad.

Tisdag - sätter och programmerar ljus från 12 - 18 med 5 min paus och kör nytt genomdrag hela föreställningen 18 - 22 med... ljus, ja fast... klart, nej. Och nej just det, inte hela, en ensemblemedlem flyger av scen och har ev bruten fot eller ev avdraget ledband eller ev...vad? Ambulans och akut och inget rep av sista scenen. Dessutom sjuk huvudrollsinnehavare som dock är på plats. Kreativa flowet fortsätter, mycket kärlek flödar i ensemblen, kickar igång alla cylindrar, skriver till kl 02.15. Det bryr sig hundarna inte om.

.

Onsdag - sover, handlar prylar som behövs, har chans att gå och lägga mig i tid, skriver till kl 01.30. Hundarna couldn't care less.

Torsdag - handlar prylar som behövs, köper mitt favoritkaffe på Record Kaffe, på teatern och justerar ljus fram till start av genrep, skakigt genrep men alla kommer igenom och det mesta funkar. Skriver inte men somnar inte heller...förrän 03.30. Hundarna tar sovmorgon ända till 07.45.

Fredag - preppar, laddar,  justerar ljus, har premiär, det går bra, har premiärfest, det går också bra tills jag tar en drink. Varför kommer jag inte ihåg att jag inte kan blanda vin och sprit? Ofattbart fantastiskt erbjudande om samarbete med person som jag beundrar och älskar. What goes around comes around.


Lördag - justerar ljus, taggar för föreställning nr 2 med de som gick hem i tid och de som kommit direkt från efterfesten. Det går bra, fin energi i föreställningen. Kan verkligen inte sova. Tidig och frostig morgonpromenad.

Söndag - har universums värsta separationsångest, förbannar livets berg-och-dalbana och momentet att gå från att vara behövd till att vara överflödig, tänker att jag aldrig mer kommer att bli glad. Gråter floder. Tar på mig ljusa kläder, åker till teatern, justerar ljus, träffar alla fina, det blir en kanonföreställning. Tänker att jag alltid kommer att vara glad. Kärleken flödar. Åker hem. Stjärnklart.

Denna vecka:
Måndag - morgonrock och fb-knarkande. Rolig chatt om ännu ett möjligt och roligt samarbete. Rep för modevisningskonferencierjobb.
Tisdag - kontorsjobb
Onsdsag - Jobb med bank
Torsdag - jobb med bank. Audition. Konferencierjobb.
Fredag - ta hand om mitt katastrofala hem?
Lördag - LEDIG (tror jag)
Söndag - Workshop för sommarens produktion

Konsten att falla

Ok, innan jag går och lägger mig avslutar jag dagen med mitt livs idol.
Cred to you Olivia Newton John & John Farrar.



(John Farrar)
You won't regret falling
The bruises you get falling
Will all fade away
Don't analyze falling
Don't try being wise falling
Forget all your plans
They're out of your hands
You're falling, falling, falling

Blindly you go falling
The last one to know you're falling
You suddenly see
There's no way to fight falling
No rescue in sight, you're falling
You let love inside
And hope she'll abide
You're falling, falling, falling

The world that you face
Is some other planet in space
You taste something new every moment
It thrills you, fills you, you're falling

I have to defend falling
Cause if you should end falling
I hope you'll be free
To spend time with me
Falling, falling, falling
Just falling, falling, falling
Falling, falling, falling

The Passion of the Christ

Passion.
Jag repeterar Jesus Christ Superstar.
Det är fascinerande, utmanande, frustrerande, hur roligt som helst och helt underbart.
Precis som varje produktion.
Och precis som varje produktion är det - passion.

Mel G gjorde helt rätt i att ge sin Jesusfilm den titel han gjorde.
Fast Scorseses version var bättre.

Passion; det absolut mest svårhanterliga som finns.
Tycker jag.

Ge mig en konflikt, en krissituation, ett utmanande uppdrag som kräver att jag reser runt halva jordklotet -
nemas problemas.

Men den där passionen.

Passionen för människor, för deras själar, för deras växande, för det utbyte som sker mellan människor som öppnar sig för varandra och möts ett kort litet tag... den uppfyllande passionen av att se små glimtar av underbara varelser som delar ett gemensamt flow... den känslan är så totalt omvälvande.
Den är ny varje gång.
Fast jag vet att jag har känt den förut. Fast jag vet att jag kommer att känna den igen, och igen.

Den är svår pga vetskapen att den tar slut.
Det är snart premiär.
Början.
Början på att släppa taget om sammanhang och människor och skapande som uppfyllt en under en mikrosekund av evigheten.
Början på att släppa taget om det som gjort att just denna passion väckts och flödat.
Början på att öppna sig för att nya möten och sammanhang skall komma.

Jag förstår Jesus i den där filmen.
Att han inte vill lämna allt han har - fastän han vet att han är på väg i något annat, nytt, att det finns ett "sedan".

Att plattor av den här sorten ännu produceras är bara att bejubla

Night in Paris är släppt.

Officiellt har jag nu ingen kontroll.

Hisnande. Härligt.

Med denna recension från Norrlandstidning flyger jag och musiken ut i det fria.

Gilla det eller inte - luften är fri.

"UNITED ARTS LIBERATION

"Night in Paris"

(Artsunlimited records)

**** (4 av 5 i betyg)

LJUVLIGT. Lp-knaster ersätts av elektronika och snygga syntar när skådespelerskan, sångerskan och regissören Lena Frilund står i spetsen för projektet United Arts Liberations första släpp. Musikerna varierar från klassiska pianisten Daniel Lindén till Simon Ljungman från Augustifamiljen på gitarr och Sebastian Ring, som syns med bland andra Salagverksteatergruppen Komodo, på syntar och percussion.

På "Night in Paris" möts retrogroove och skönsång som i sin tur levererar Kate Bush-stänk och byts mot The Beatles-referenser. Ett Sigur Rós-ljudande piano tar oss vidare och plötsligt knackar David Bowie på.

Ljuvligt och som sprunget ur svunnen tid. Att plattor av den här sorten ännu produceras är bara att bejubla och spåret "I dig" är lysande."

ANNA WALLENTIN

http://www.folkbladet.nu/266790/2011/09/09/skivrecensioner-vecka-36-2

Hit me with your bootleg

Alltså det är helt fantastiskt med inspelningar från gig. När jag höll på att spela in "Night in Paris" var jag osäker på om den här låten skulle funka. Det gör den. Nästa platta blir en liveplatta.

Peace & Love till alla!

Hit me with your bootleg

Alltså det är helt fantastiskt med inspelningar från gig. När jag höll på att spela in "Night in Paris" var jag osäker på om den här låten skulle funka. Det gör den. Nästa platta blir en liveplatta.

Peace & Love till alla!

Flagnad färg. pop och kompislyx

"Jag har inte läst din blogg på länge heller" sa min vän M i det lilla huset på den fina västkustön.
(Det är roligt att stavningskontrollen just nu felmarkerar "blogg" och även "blog" och föreslår isärskrivning av västkustön och av isärskrivning).

Det kittlar i magen. Jag ler (ganska stort tror jag).
Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid den otroliga känslan av ren och skär lyx.

Lyxen att en massa människor läser det jag skriver, lyssnar på min musik, kommer på mina föreställningar, svarar på mina inlägg på facebook, sparar mina sms (i flera år har jag förstått...)för att de tycker att det är så hysteriskt roligt att jag skriver så mycket fel.

Det är stort nog att ens vänner gör det, men en massa okända människor, som dessutom tar sig tid att ibland leta upp ens adress och skicka ett kort eller mailar och skriver fina saker, det är... gigantiskt, ju.

Nu skulle jag egentligen ha semester, men när jag träffade M på ön (ja man märker inte att det är en ö. man kör liksom bara dit) började hjärnan spinna. Den är konstruerad så. Hon bor i ett pyttelitet hus med lite flagnad färg på ett semesterställe där folk betalar miljontals kronor för en stuga på 40 kvadrat.
Det är otroligt vackert där och man kan gå och plocka japanska ostron direkt ur havet och grilla (säger de som äter sånt). Annars kostar det 40kr styck i delikatessbutikerna. Ogrillade. (Stavningskontrollen föreslår här "oscillogras").

I vilket fall, vi drack kaffe, jag tänkte ut en föreställning under tiden, åkte hem och översatte en låt som jag tänker övertala M att sjunga i den, fick en bok med posten och började genast tänka på kommande manusbearbetning, kände mig upprymd av dessa tankar, drack ett glas halvtorrt rosé och bestämde mig för att köpa en sportbil.

Det kan ha varit M som satte igång det, i kombination med den flagnade färgen. Det operfekta som gör att det blir helt perfekt. Hjärnan vill inte skapa om det bara finns perfekta, färdiga lösningar på allt, om det redan är iordningställt och klart.

Som stavningskontrollen. Den hade ju inte varit ett dugg rolig om den hade varit rätt.

Jag kommer alltid att vara oerhört ödmjukt tacksam för alla som vill ta del av det som sprickorna i fasade, den ofärdiga, det operfekta, taggtråden och livets skira, sköra, skönhet triggar mig till att skapa. Just nu kommer jag att skapa sjukt mycket tror jag. Snart dags att börja spela in nästa platta.

Här kommer i alla fall några bilder på United Arts Liberation i den fina klädsamma röda soffgruppen

Och varför inte två livelåtar - den ena mer tuggummipop - den andra mer känd.

Kate - Wuthering Heights

United - Me & Major T

17 500kr-per-natt-hotellet VS vem ÄR jag egentligen?

Skivreleasen närmar sig.
Eller - den inofficiella smygreleasen för vänner och inbjudna närmar sig.
Med stormsteg.
Den officiella releasen blir i början av september.
Det är då folk lyssnar på ny musik säger de.
Det är då man tröttnat på sommarhitsen som släpptes i april och som spelats sen dess säger de.
Men på tisdag är det releaseparty och låtar skall spelas live för första gången.

Hisnande, skräckinjagande och alldeles underbart.

Jag hade tänkt vara ledig den här långhelgen.
Liksom vila ut, ladda.

Men hur gör man?
Och framför allt; vem är jag när jag inte jobbar?

Man skulle ju helt enkelt kunna sitta i solen, dricka kaffe och lösa sudoku.
Eller bara strosa ner till havet och ligga på en...nja inte klippa direkt, vi är i Halland, men...en bryggliknande mojäng i alla fall.
Eller sitta på en sten.

Fast grejen är att jag under ett suddigt antal år av sjukdom (2-3-5 minns inte) gjort just det; legat, suttit, vilat, sovit.. i allra bästa fall orkat sitta med just ett sudoku och en kopp kaffe, i allra bästa fall på altanen.

Det är inte förknippat med vila längre.
Det är förknippat med överlevnad och en hjälplös känsla av maktlöshet, av att inte orka, inte klara.

När jag började friskna till lite grand var det enda jag ville att få känna mig som en riktigt människa.En som kan gå, springa, gå ner i spagat typ (lätt bara man stretchar lite) och framför allt som någon som kan tänka, göra, jobba.

Jag tror faktiskt att det enda jag gjort när jag inte däckat av trötthet har varit att jobba. För att det kändes så skönt att känna sig verklig. För att det kändes så skönt att känna att livet inte var slut.

Jag hade tänkt att det här skulle vara en blogg fylld av glamour, skabrösa lögner och fantasier blandat med verkligheten när den är bättre än dikten - kanske om min private dining med Nobelpristagaren, om när jag blev bortburen av Prins Charles livvakt, åkte vilse i Japan, blev rånad i Tallin  eller flög med VM-guldmedaljörskan, bodde på 17.500 kr per natt-hotellet eller kanske när jag blev tagen av polisen på Maldiverna.

Istället kommer det ut mer filosofiska funderingar än glamourösa möten med franska fotografer som inte anser en dag vara komplett om de inte fått minst ett glas äkta champagne. Fast det är ju också konst.

Lilla hunden kommer farande, slänger sig ner framför mina fötter, vrider sig ett varv och kräver massage.
Jag masserar (deep tissue, hårt och djupt) - hon blir nöjd. Är detta ett tecken? Hundar vet hur man vilar och de jobbar bara precis när de behöver eller har lust.

Just det. Man kanske skulle vila ut på spa.
Inget är som ett bra spa.
Spas are the new Churches.

Men just det ja igen.
Jag har jobbat med några av världens främsta spa.
Där kommer en liten glamourfaktor in.
fast oftast var det ingen glamour alls, mest stenhårt jobb.
'Men coola hotell.
När de var färdigbyggda.
Byggarbetsplatser är sällan coola, mest dammig och för varma.

I alla fall, det är helt kört att vila upp på spa här hemma,
Jag blir bara irriterad över låg servicenivå, halvdåliga behandlingar, felstavningar i behandlingsmenyerna, ja, typ det mesta. Jag är skadad. Eller kräsen, Eller båda.

Vem ÄR jag när jag inte jobbar?
Varför kan jag inte tagga ner?
Hur var det nu man gjorde igen när man var ledig, hur var det man gjorde när man hängde med folk och inte hade en premiär, ett rep, en deadline på gång?

Patetiskt?
Kanske.
Men lika svårt i alla fall.

Jag muntrar upp mig med att jag faktiskt vilar rösten.
Det är bra.
Vill sjunga som en gud på tisdag.

Sen vill jag dricka omåttliga mängder champagne.
Sen ska jag ha en premiär och ett pr-event och en familjefest och vara med på en jubileumsföreställnining.
Sen ska jag på fest.

OJ vad jag ska träna då.
På den jag är när jag är bara jag.
Får se om jag gillar henne.

Sen ska jag skriva om Nobelpristagaren och de andra.

Fru Arne är född

Tack SJ!

Ni har gett mig en nya karaktär.
Jag har numera ytterligare ett alter ego:
Fru Arne.

När jag tog upp mobilen för att se vilken plats jag hade på morgontåget till Stockholm stod det klart och tydligt; vagn 4 plats 1, ARNE ÖHRMAN.
Med stora bokstäver liksom för att förstärka budskapet: ARNE ÖHRMAN ÄR DU.

Jag påtalade för tågvärden Marcus att jag var incheckad som Arne Öhrman.
Han tyckte det var oerhört märkligt men sa; "Hälsa min kollega som jobbar i 2a klass att Marcus säger att det är okej".

Jag gick till kollegan i 2a klass och sa att Marcus sagt att det är okej att jag åker som Arne Öhrman.
Jag frågade om det var något särskilt jag behövde göra inför återresan, där jag ju också befanns heta Arne.

Hon tänkte två sekunder och sa sedan; "Omdop och basröst".

Två tågvärdar (eller serviceledare som de heter sedan ett tag tillbaka) var alltså av åsikten att jag kunde gå som Arne på denna och kommande resa.

På tåget tillbaka hem fick jag helt enkelt heta Arne, tågvärden/serviceledaren tyckte att det var både roligare och enklare så.

Jag kände att jag började gilla Arne.
En man som intar kvinnogestalt och åker på någon annans priopoöng, och helt frankt förklarar för personalen att deras system är fel och att han helt enkelt bara skall åka med, sådär utan vidare.

Jag funderar på vad Arne gör mer?

Äter gratismat på Ica Maxi på fredagarna?

Utnyttjar rabattkuponger flera gånger i olika personers namn?

Skickar in 15 tävlingsslogans för att vinna en resa till Euro Disney och använder sina egna
och alla familjemedlemmars första-, andra- och tredjenamn samt sin mammas och sin mormors flicknamn?

Häller ut aska i hotellrummet och klagar på att han inte fått rökfritt rum som beställt och kräver en svit?

Går in på McDonalds, tar en kvarlämnad halväten burgare, går fram till kassan och kräver en ny för att den är kall?

Förfalskar ett kvitto och skäller ut personalen på surdegshotellet och kräver en ny, dubbelt så stor surdeg för att inte polisanmäla dem för försumligt beteende?

Mutar någon på posten att stämpla REK-brev med gammalt datum, lägger i handskrivna noter och hävdar att det var han som 1982 skrev Lady Gagas Born this way?

Jag börjar gilla Arne.

Jag har bestämt mig.

Jag skall utforska Arnes inre tills jag känner minsta skrymsle och vrå.

Har ni ledtrådar till Arnes outforskade liv? Hör av er!

Ni är alla bjudan på premiären.

En skivbolagsdirektörs dag

Alltså - jag blir aldrig nervös.
På riktigt.
Jag kan inte minnas när jag sist blev nervös.

Jag minns vagt hur det kändes att  vara nervös, nån gång när man skulle sjunga på sin konfirmation och hjärtat slog så att det borde ha synts utanpå kroppen och hörts flera mil.
Alla sa att det inte märktes.
Jag insåg att man kan hålla masken.

Jag var nervös för mina kanske 15 första stora produktioner, framför allt för att släppa iväg skådisarna in på scen, och själv sitta i publiken och inte kunna vråla "BRYT!" - bara sitta där och tvingas till en tillkämpad tillit blandad med ett förtvivlat hopp om att de skulle göra som de skulle.

Sen gick det liksom över. I en omärklig fade out rann nervositeten iväg i ett nästan sjukligt tillstånd av att när-som-helst kunna gå på scen och göra vad-som-helst.
Det var lite nervöst första gången jag uppträdde naken. Nu tycker jag att det blir för sällan.

När jag klev in på mitt eget bröllop var jag verkligen orolig för att det inte skulle kännas att det var på riktigt, utan bara sådär som när jag går in på scen och spelar en roll. Brudrollen. Jag fick verkligen fokusera på att vara totalt närvarande och upprepa som ett mantra; "det är på riktigt", "det är på riktigt".
Det gick bra faktiskt, men det var svårt.

Men nu.

Jag ringde S idag och berättade i överdrivet målande ordalag om hur fullständigt ohejdat supernervös jag är inför releasen.
Inte för musiken - jag älskar den - inte för bandet - det är de grymmaste - inte för C och S som körar - de kan allt - utan, förklarar jag för S, för att det inte skall komma någon.
Jag kanske helt enkelt inte har några vänner.

S förklarar i sin tur metodiskt och kärleksfullt att det kommer att komma massor av folk och att det blir en jättebra konsert.
Jag gör som ett lättat barn; säger typ "vad bra" (eftersom S har sagt det är det sant) - och samlar mod.

Sen sätter jag mig och börjar skicka ut inbjudningarna till releasepartyt. Några i taget för säkerhets skull. Och dricker två koppar kaffe.

Jag är ju ändå skivbolagsdirektör.
Man får ju ta lite ansvar för sin personal..

Om snus och poesi

Vad är det som gör att man vill uttrycka sig konstnärligt egentligen?

Varför vill man sitta i timmar och väga ord på guldvåg, stryka lager av färg på varandra, forma, skulptera, repetera, utveckla, skala av, lägga till – tills allt är perfekt, perfekt för det man vill uttrycka?

Och vad är det som gör att man vet när det är perfekt?

Ibland vet jag inte ens vad jag vill uttrycka. Inte med klara tankar som in sin tur kan bli tydliga ord.

Men det känns. Det känns någonstans i kroppen, i någon ogreppbar energi som bara är där, inuti, runtomkring.

Auran?

Själen?

Tanken?

Känslan?

Jag har ingen aning.

Eller, jag har visst en aning.

Men den är för ogreppbar för att uttryckas i endimensionellt och linjärt baserat språk..

Men oavsett om jag är medveten om vad jag vill uttrycka eller inte (för vet gör jag ju, fast inte alltid på ett plan som mina tankar kan formulera, i alla fall inte på förhand), vet jag om det jag just är i färd att skapa är rätt eller inte.

Om bilden stämmer.Om ordet låter som det måste göra när det sjungs i just den meningen i just den sången.

Om fotot visar det som jag önskar att det skall visa i just det sammanhanget.

När det stämmer infinner sig en slags Harmoni. Men det innebär inte att bilden eller låten eller orden

eller vad det nu är, i sig uttrycker något harmoniskt.

För även i det disharmoniska finns en harmoni. Det finns uttryck som är pefekta för sorgen, deperationen, den helt galna glädje, förälskelen, passionen, ångesten, vreden… det finns en rytm även i det orytmiska, och jag har ingen aning om varför det är så. Det bara är. Jag gissar att det är så Universum fungerar.

Jag TROR (i alla fall precis just nu) att det är en av anledningarna till det sär ohejdbara behöver att

uttrycka sig genom konst. För att konsten är möjlighet att uttrycka det lättaste och det svåraste på självklara sätt, i samma dynamiska, organiska. ologiska, icke-linjära virvel som är våra liv. 

En proffessor på DI sade ungefär så här om hur en skapandeproess går till:
”Man har en idé och så sätter man samman några konstnärer och så går man på intuition och så uppstår något och efteråt kan man eventuellt titta tillbaka och förklara vad det är man har skapat och hur processen gick till.

Men man vet inte innan."

Så är det bara.

Det är konst.

Tror jag.

Fast vi kanske ibland skulle vilja kan vi inte tänka ut våra liv i förväg. 

Förr i tiden var det exklusivt med snus och mainstream med poesi.

Nu är det tvärtom.

Samtidigt är det kanske fler än någonsin som har möjligheten att uttrycka sig genom konst.

Så varför finns det överhuvudtaget föreställningar om att viss konst, eller vissa konstnärliga uttryck, eller uttryck som inte följer den vanligaste normen är konstigt?

Funderar på vad som skulle hända om vi började byta ut ”konstig” mot ”konstfull” när vi såg något som gick lite utanför våra referenseramar.

Vilken konstfull frisyr.

Vilka konstfulla kläder.

Vilken konstfull… ja, vad som helst.

Det tycker jag verkar konstfullt.

Music Help!

Hur ska man hinna med att lyssna på all bra musik.

Tänk på all bra musik jag aldrig kommer att hinna höra.

All musik jag inte ens kommer att veta om att den finns.

Det går inte.

Det är lika ogreppbart som att Universum är oändligt och möjligtvis också expanderar.

Har inte tid att inte lyssna - på gammalt, på nytt, på one liner-blues, på konstiga stycken

av samtida EAM-musiker, på I blame Coco, på The xx, på feta play lists av Fort Knox, på när Valerij Gergiev dirigerar Stravinsky, på Crystal Castles, på Bronski Beat...

Ja, och så på allt annat som jag inte har tid att inte lyssna på men som jag inte ens hunnit höra.

Helt onödigt att göra spellistor, man får ju inte ens med en kvadriljon av det man skulle kunna få med.

Men i alla fall... just idag:

TIll kaffet - Rebecka and Fiona
http://www.youtube.com/watch?v=gWkGrdEdSgI

I bilen - Those dancing days
http://www.youtube.com/watch?v=xWMB1DC-dUM

Efter Melodifestivalen - Frankie goes to Hollywood
http://www.youtube.com/watch?v=yPLrXFw76Qg

När man är för trött - Bronski beat
http://www.youtube.com/watch?v=WB0pEtKAmmk

När man tänker dricka cava på eftermiddagen - Swing kids
http://www.youtube.com/watch?v=ny-EgOdzmM4&feature=relmfu

Bara rent allmänt . The xx
http://www.youtube.com/watch?v=gI2eO_mNM88&feature=relmfu

I princip när som helst - Marnskijteatern i S:t Petersburg
http://www.youtube.com/watch?v=DIR7iv8DVW8

Hugs and kisses!

Ha kul, det går bra.

Det är så roligt.

Nyss hade vi jantelagen.

Nu har vi hybris.

Är verkligen svensk musik något att ha? frågar den unga radiopraterskan retoriskt.

Finns verkligen det svenska musikundret?

Är det verkligen någon som överhuvudtaget bryr sig om svensk musik utanför landets gränser?

Detta skall granskas i kommande program.

Har vi tagit oss vatten över huvudet, börjat tro för mycket på oss själva, fått det att låta för bra, byggt upp en illusion?

I så fall skall det avslöjas.

Vår förmätna tro på att någon i vårt land skulle kunna skapa något av intresse för någon annan skall släpas ut i ljuset och kläs av in på bara kroppen. Kejsarens nya kläder skall - ja, inte av för de finns ju inte ens, men i alla fall skall de...avslöjas. Faktiskt.

Det kan helt enkelt inte vara okej att försöka lura i en massa människor att ett folk som skall personifiera jantelgen (visserligen en dansk uppfinning, men ändå, danskarna är ju så himla trevliga), plötsligt skiter käpprätt i den och börjar göra vad de vill, har kul och att det dessutom går bra.

Hörde på omvägar att Niki and the Dove varit i London och att någon på ett bolag sagt att de nästan bara kollar in Sverige just nu, eftersom det kommer så enormt mycket ny och bra musik härifrån.

Vem är det egentligen som odlar jantelagen?

Vem är det som inte klarar av andras framgång?

Vem är det som inte klarar av att man gör som man vill, utan att ängsligt blicka åt alla håll?

United Arts Liberation tror inte på det villkorslösa bevarandet av all kultur.

United Arts Liberation hoppas att odlandet av jantekulturen skall dö ut. Omedelbart.

United Arts Liberation hoppas att den unga radiopraterskan får en uppenbarelse, kanske börjar intressera sig för nydadaism eller improvisationsteater eller dub stepinspirerad house med inslag av live-elektronik. Eller nåt.

United Arts Liberation hoppas helt enkelt att hon får ett roligt liv.

En förhoppning från hjärtat. Sarkasmen är död. 

Stop having a boring life

Det känns inte som att jag behöver skriva något i dag. Den här videon säger allt. Konst på hög nivå. Onödigt att förstöra den med remixar. United önskar er en trevlig dag.

http://www.youtube.com/watch?v=yWI77Tln5SE

Konversation på Konstkalas

På 4-årskalas. A:håller sig i bordet och gör en arabesqueliknande pose.
A: - "Jag är världens bästa ballerina".


 T och 2 jämlikar kommer rusande uppför trappan. 
T:-  "VAR ÄR DOM?!" 
Alla tre rusar in på toaletten med dragna svärd. Dom jagar spöken. 
Barn är konst.


När jag var 4 gick jag på Lek & Pyssel och var kär i Robert.
Vi satt alltid vid änden av långbordet när det skulle pysslas.
Eftersom vi tyckte det var töntigt med barnsånger som "Blåsippan ute i backarna står" brukade vi kontra med "Hej baberiba": Den tyckte vi var bättre. Vi brydde oss inte om att de andra barnen höll för öronen och att fröken försökte upprätthålla "Blåsippan" i någon slags sångbar form.


Det var vi mot världen.
Vi var oövervinnliga.
Vi var lyckliga.
Vi var i flow.
Vi var varma, rosiga om kinderna, i extas.
Vi var absorberade av ljudet vi själva skapade.
Vi hade hajjat något nytt.
Vi hade sanningen.


Barn är konst.


Åter på 4-årskalaset.
En av spökjägarna har en medalj runt halsen.
- "Jag har sprungit ett lopp", förklarar han.
- "Jaha, säger jag, Hur lång sprang du då?"
- "Flera mil" svarar han nöjt.


Han är kung.
Han har sprungit precis hur långt som helst.
Bara han själv bedömer värdet av sin prestation.


En stund senare kommer han upp för trappan och är lite ledsen.
- "Jag kan inte lösenordet" säger han.
Spökjägare 2 kommer upp även han.
- "W är lite ledsen för att han inte kan lösenordet" säger W:s pappa.
Spökjägare 2 ser för ett ögonblick lite konfunderad ut, trots deras gemensamma tema är det högst troligt att alla Spökjägarna befinner sig i varsitt, helt eget universum. Men han finner sig snabbt.
- "Det kan va den här om du vill" säger Spökjägare 2 och viftar med en pinne.
- "Jaha!" säger W och lyser upp.
De springer genast ner och fortsätter.
Själva vet de precis med vad.


Barn är konst.

Kafka, konst och katastrofer

Det verkar som att världen är på väg åt två håll. Eller fler kanske. Å ena sidan... ja, ni vet, allt det där med planeten, människorna, klimatet, länderna... å andra sidan har man kommit på att chefer blir bättre ledare om de får analysera Kafka och lyssna på musik.

Varför tycker jag att det är viktigt?
Kafka mot Klimatförändringar?

Jo men jag tror det.

Jag tror att vi redan vet allt vi behöver veta. För att gå rätt väg menar jag.

Vi har utvecklat civilisationen med lite sociala medier, rymdfärjor, bakmaskiner och andra grejer - men vi är samma varelser som vi varit i evigheters evighet - och att skapa, uppleva och vara delaktig i konst har alltid varit en livsbetingelse.

Konsten har drivit oss framåt. Konsten är allas egendom, allas rättighet.
Ta en sån enkel sak som att musikutövande är den enda kända sysselsättning som aktiverar hela hjärnan. Hela hjärnan. Jag har svårt att tro att en person som använder hela hjärnan tycker att massvåldtäkter är en bra metod för att komma upp sig i karriären, eller för den delen försöker begränsa mänsklighetens yttrandefrihet genom att kontrollera sociala medier. Eller en massa annat man skulle kunna ta upp.

Tänk om Hitler hade fått måla sina tavlor i ungdomsåren.

Vi har helt enkelt inte råd med att inte se konsten som en del av oss, av vår vardag, av våra liv.

Just nu spelar någon såg på TV. Det måste ligga i våra gener - att göra ljud - att göra konst - att hitta på nytt - att ifrågasätta om det som verkar vara en såg är just en såg eller något helt annat - att se och uttrycka möjligheter.

Coolt om vi väljer att gå den vägen. Konst für alle som Peter Wahlbeck skulle sagt. Då kanske Danmark inte har dränkts av smältande glaciäris om 100år och folk kanske mår bra och har skoj hela tiden. Fårgan är hur det kommer tt påverka BNP?

http://www.dn.se/kultur-noje/pa-chefskurs-med-kafka

(Dessutom tycker jag det är jätteroligt att stavningskontrollen inte markerad "ungdomsren")