Fru Arne är född

Tack SJ!

Ni har gett mig en nya karaktär.
Jag har numera ytterligare ett alter ego:
Fru Arne.

När jag tog upp mobilen för att se vilken plats jag hade på morgontåget till Stockholm stod det klart och tydligt; vagn 4 plats 1, ARNE ÖHRMAN.
Med stora bokstäver liksom för att förstärka budskapet: ARNE ÖHRMAN ÄR DU.

Jag påtalade för tågvärden Marcus att jag var incheckad som Arne Öhrman.
Han tyckte det var oerhört märkligt men sa; "Hälsa min kollega som jobbar i 2a klass att Marcus säger att det är okej".

Jag gick till kollegan i 2a klass och sa att Marcus sagt att det är okej att jag åker som Arne Öhrman.
Jag frågade om det var något särskilt jag behövde göra inför återresan, där jag ju också befanns heta Arne.

Hon tänkte två sekunder och sa sedan; "Omdop och basröst".

Två tågvärdar (eller serviceledare som de heter sedan ett tag tillbaka) var alltså av åsikten att jag kunde gå som Arne på denna och kommande resa.

På tåget tillbaka hem fick jag helt enkelt heta Arne, tågvärden/serviceledaren tyckte att det var både roligare och enklare så.

Jag kände att jag började gilla Arne.
En man som intar kvinnogestalt och åker på någon annans priopoöng, och helt frankt förklarar för personalen att deras system är fel och att han helt enkelt bara skall åka med, sådär utan vidare.

Jag funderar på vad Arne gör mer?

Äter gratismat på Ica Maxi på fredagarna?

Utnyttjar rabattkuponger flera gånger i olika personers namn?

Skickar in 15 tävlingsslogans för att vinna en resa till Euro Disney och använder sina egna
och alla familjemedlemmars första-, andra- och tredjenamn samt sin mammas och sin mormors flicknamn?

Häller ut aska i hotellrummet och klagar på att han inte fått rökfritt rum som beställt och kräver en svit?

Går in på McDonalds, tar en kvarlämnad halväten burgare, går fram till kassan och kräver en ny för att den är kall?

Förfalskar ett kvitto och skäller ut personalen på surdegshotellet och kräver en ny, dubbelt så stor surdeg för att inte polisanmäla dem för försumligt beteende?

Mutar någon på posten att stämpla REK-brev med gammalt datum, lägger i handskrivna noter och hävdar att det var han som 1982 skrev Lady Gagas Born this way?

Jag börjar gilla Arne.

Jag har bestämt mig.

Jag skall utforska Arnes inre tills jag känner minsta skrymsle och vrå.

Har ni ledtrådar till Arnes outforskade liv? Hör av er!

Ni är alla bjudan på premiären.

En skivbolagsdirektörs dag

Alltså - jag blir aldrig nervös.
På riktigt.
Jag kan inte minnas när jag sist blev nervös.

Jag minns vagt hur det kändes att  vara nervös, nån gång när man skulle sjunga på sin konfirmation och hjärtat slog så att det borde ha synts utanpå kroppen och hörts flera mil.
Alla sa att det inte märktes.
Jag insåg att man kan hålla masken.

Jag var nervös för mina kanske 15 första stora produktioner, framför allt för att släppa iväg skådisarna in på scen, och själv sitta i publiken och inte kunna vråla "BRYT!" - bara sitta där och tvingas till en tillkämpad tillit blandad med ett förtvivlat hopp om att de skulle göra som de skulle.

Sen gick det liksom över. I en omärklig fade out rann nervositeten iväg i ett nästan sjukligt tillstånd av att när-som-helst kunna gå på scen och göra vad-som-helst.
Det var lite nervöst första gången jag uppträdde naken. Nu tycker jag att det blir för sällan.

När jag klev in på mitt eget bröllop var jag verkligen orolig för att det inte skulle kännas att det var på riktigt, utan bara sådär som när jag går in på scen och spelar en roll. Brudrollen. Jag fick verkligen fokusera på att vara totalt närvarande och upprepa som ett mantra; "det är på riktigt", "det är på riktigt".
Det gick bra faktiskt, men det var svårt.

Men nu.

Jag ringde S idag och berättade i överdrivet målande ordalag om hur fullständigt ohejdat supernervös jag är inför releasen.
Inte för musiken - jag älskar den - inte för bandet - det är de grymmaste - inte för C och S som körar - de kan allt - utan, förklarar jag för S, för att det inte skall komma någon.
Jag kanske helt enkelt inte har några vänner.

S förklarar i sin tur metodiskt och kärleksfullt att det kommer att komma massor av folk och att det blir en jättebra konsert.
Jag gör som ett lättat barn; säger typ "vad bra" (eftersom S har sagt det är det sant) - och samlar mod.

Sen sätter jag mig och börjar skicka ut inbjudningarna till releasepartyt. Några i taget för säkerhets skull. Och dricker två koppar kaffe.

Jag är ju ändå skivbolagsdirektör.
Man får ju ta lite ansvar för sin personal..