Livet med en Superstar

Bara så att jag minns 17-30 oktober 2011 framöver:

Måndag - förbereder mig för att vara på teatern kl 12 och programmera allt ljus, för att kunna göra genomdrag av akt 1 med färdig ljussättning på kvällen. Får veta att ljustekniker brutit foten. Gör genomdrag av hela föreställningen utan ljus på kvällen. Intensivt kreativt flow, skriver till kl 01.54. Inte optimalt att hundarna vaknar kl 06 och vill gå på promenad.

Tisdag - sätter och programmerar ljus från 12 - 18 med 5 min paus och kör nytt genomdrag hela föreställningen 18 - 22 med... ljus, ja fast... klart, nej. Och nej just det, inte hela, en ensemblemedlem flyger av scen och har ev bruten fot eller ev avdraget ledband eller ev...vad? Ambulans och akut och inget rep av sista scenen. Dessutom sjuk huvudrollsinnehavare som dock är på plats. Kreativa flowet fortsätter, mycket kärlek flödar i ensemblen, kickar igång alla cylindrar, skriver till kl 02.15. Det bryr sig hundarna inte om.

.

Onsdag - sover, handlar prylar som behövs, har chans att gå och lägga mig i tid, skriver till kl 01.30. Hundarna couldn't care less.

Torsdag - handlar prylar som behövs, köper mitt favoritkaffe på Record Kaffe, på teatern och justerar ljus fram till start av genrep, skakigt genrep men alla kommer igenom och det mesta funkar. Skriver inte men somnar inte heller...förrän 03.30. Hundarna tar sovmorgon ända till 07.45.

Fredag - preppar, laddar,  justerar ljus, har premiär, det går bra, har premiärfest, det går också bra tills jag tar en drink. Varför kommer jag inte ihåg att jag inte kan blanda vin och sprit? Ofattbart fantastiskt erbjudande om samarbete med person som jag beundrar och älskar. What goes around comes around.


Lördag - justerar ljus, taggar för föreställning nr 2 med de som gick hem i tid och de som kommit direkt från efterfesten. Det går bra, fin energi i föreställningen. Kan verkligen inte sova. Tidig och frostig morgonpromenad.

Söndag - har universums värsta separationsångest, förbannar livets berg-och-dalbana och momentet att gå från att vara behövd till att vara överflödig, tänker att jag aldrig mer kommer att bli glad. Gråter floder. Tar på mig ljusa kläder, åker till teatern, justerar ljus, träffar alla fina, det blir en kanonföreställning. Tänker att jag alltid kommer att vara glad. Kärleken flödar. Åker hem. Stjärnklart.

Denna vecka:
Måndag - morgonrock och fb-knarkande. Rolig chatt om ännu ett möjligt och roligt samarbete. Rep för modevisningskonferencierjobb.
Tisdag - kontorsjobb
Onsdsag - Jobb med bank
Torsdag - jobb med bank. Audition. Konferencierjobb.
Fredag - ta hand om mitt katastrofala hem?
Lördag - LEDIG (tror jag)
Söndag - Workshop för sommarens produktion

Konsten att falla

Ok, innan jag går och lägger mig avslutar jag dagen med mitt livs idol.
Cred to you Olivia Newton John & John Farrar.



(John Farrar)
You won't regret falling
The bruises you get falling
Will all fade away
Don't analyze falling
Don't try being wise falling
Forget all your plans
They're out of your hands
You're falling, falling, falling

Blindly you go falling
The last one to know you're falling
You suddenly see
There's no way to fight falling
No rescue in sight, you're falling
You let love inside
And hope she'll abide
You're falling, falling, falling

The world that you face
Is some other planet in space
You taste something new every moment
It thrills you, fills you, you're falling

I have to defend falling
Cause if you should end falling
I hope you'll be free
To spend time with me
Falling, falling, falling
Just falling, falling, falling
Falling, falling, falling

The Passion of the Christ

Passion.
Jag repeterar Jesus Christ Superstar.
Det är fascinerande, utmanande, frustrerande, hur roligt som helst och helt underbart.
Precis som varje produktion.
Och precis som varje produktion är det - passion.

Mel G gjorde helt rätt i att ge sin Jesusfilm den titel han gjorde.
Fast Scorseses version var bättre.

Passion; det absolut mest svårhanterliga som finns.
Tycker jag.

Ge mig en konflikt, en krissituation, ett utmanande uppdrag som kräver att jag reser runt halva jordklotet -
nemas problemas.

Men den där passionen.

Passionen för människor, för deras själar, för deras växande, för det utbyte som sker mellan människor som öppnar sig för varandra och möts ett kort litet tag... den uppfyllande passionen av att se små glimtar av underbara varelser som delar ett gemensamt flow... den känslan är så totalt omvälvande.
Den är ny varje gång.
Fast jag vet att jag har känt den förut. Fast jag vet att jag kommer att känna den igen, och igen.

Den är svår pga vetskapen att den tar slut.
Det är snart premiär.
Början.
Början på att släppa taget om sammanhang och människor och skapande som uppfyllt en under en mikrosekund av evigheten.
Början på att släppa taget om det som gjort att just denna passion väckts och flödat.
Början på att öppna sig för att nya möten och sammanhang skall komma.

Jag förstår Jesus i den där filmen.
Att han inte vill lämna allt han har - fastän han vet att han är på väg i något annat, nytt, att det finns ett "sedan".