Passion.
Jag repeterar Jesus Christ Superstar.
Det är fascinerande, utmanande, frustrerande, hur roligt som helst och helt underbart.
Precis som varje produktion.
Och precis som varje produktion är det - passion.
Mel G gjorde helt rätt i att ge sin Jesusfilm den titel han gjorde.
Fast Scorseses version var bättre.
Passion; det absolut mest svårhanterliga som finns.
Tycker jag.
Ge mig en konflikt, en krissituation, ett utmanande uppdrag som kräver att jag reser runt halva jordklotet -
nemas problemas.
Men den där passionen.
Passionen för människor, för deras själar, för deras växande, för det utbyte som sker mellan människor som öppnar sig för varandra och möts ett kort litet tag... den uppfyllande passionen av att se små glimtar av underbara varelser som delar ett gemensamt flow... den känslan är så totalt omvälvande.
Den är ny varje gång.
Fast jag vet att jag har känt den förut. Fast jag vet att jag kommer att känna den igen, och igen.
Den är svår pga vetskapen att den tar slut.
Det är snart premiär.
Början.
Början på att släppa taget om sammanhang och människor och skapande som uppfyllt en under en mikrosekund av evigheten.
Början på att släppa taget om det som gjort att just denna passion väckts och flödat.
Början på att öppna sig för att nya möten och sammanhang skall komma.
Jag förstår Jesus i den där filmen.
Att han inte vill lämna allt han har - fastän han vet att han är på väg i något annat, nytt, att det finns ett "sedan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar