Popstjärnor hjärta språk = Sant

I går gjorde jag en underbar spelning på fina lilla Café Tjärlek på Tjärhovsgatan i Stockholm. Stämningen i det mysiga vardagsrummet i fräsch sekelskifteskitsch (då menar jag förra sekelskiftet) var intim, varm, förtätad, publiken var uppmärksam, på tå, engagerad och generös med stark ögonkontakt, nickande bekräftelse på att de var med och på det hela taget helt förtjusande. En ynnest att få spela för sådan fina människor. Efteråt fick jag kramar, frågor, intressanta kommentarer, eftersom det inte finns någon loge finns heller ingen annan möjlighet än att möta publiken direkt efteråt, något som kan vara hisnande läskigt och hisnande överväldigande. Men med den här publikens värme var det enbart roligt och helt tryggt.

Dagen innan konserten är jag där med arrangören Magne Eliassen och rekar. Vid ett bord sitter popstjärnan från Österbotten som beskrivs som mannen med dom djupa tankarna och det sargade pophjärtat, en urban vardagspoet och en hopplös romantiker. Han bor i närheten och har Café Tjärlek som ett av sia kontor. Vi börjar prata och hamnar direkt i ett intressant samtal om språk, dialekt, identifikation och konstnärligt uttryck.  Han har varit på en turné i östra Finaland, där han förutom att spela, kört workshops där ungdomar fått göra låtar, i ett projekt för att öka intresset för att lära sig engelska. När de fattar att det faktiskt finns alldeles vanliga människor som drar till LA och blir producenter, får skriva låtar åt stora artister och kanske får vara med och skriva maskotlåten till t.ex. Fotbolls VM, får de plötsligt ett helt annat intresse för att lära sig kommunicera på ett språk som de flesta andra förstår, förklarar han. Han upplevde språklärarna som ointresserade och oengagerade, så varför skulle ungdomarna bry sig? Sen pratar vi om hur man själv identifierar sig genom t.ex. vilken dialekt man väljer att använda, om man man väljer att tala på en dialekt och sjunga på en annan, varför ens "medfödda" dialekt inte nödvändigtvis måste kännas som mest "äkta", och en massa annat intressant. Orden flödar lätt och fritt.

På konserten växlar jag mellan svenska, tyska och engelska. I publiken sitter en musiker som jag till min stora lycka snart skall börja jobba ihop med. Han har flytt hit från Syrien, varit i Sverige i ungefär ett år och pratar flytande svenska. Han pratar även arabiska, franska och engelska förstås, och kanske något språk till, det skulle inte förvåna mig. Vi har inte träffats förut, men redan i första låten får omedelbart kontakt genom musiken, melodin, orden; vi delar genast en sfär, en värld. Vi har genast något gemensamt.

Jag säger det igen och igen; musiken, konsten, flödar ihop våra hjärtan med varandra. Konsten bygger inga broar, det behövs inga broar inom konsten, för det finns inga gränser, inga territorium, inga nationer. Om det gör det är det inte konst, det hävdar jag med bestämdhet. Då är det något annat. Det finns ingen värdering i det från min sida, bara ett konstaterande.

Ha det fint, och ge dig själv något bra genom att lyssna på Eido al Fakir och Fredrik Furu

Konst och vår enorma potential (eller "det är inte porr, det är politik")

Rabalder, som jag är konstnärlig ledare för,  uppträdde häromkvällen på invigningen av Dugges nryggeri strax utanför Göteborg. De lanserar ett nytt Kulturöl, där 1 krona per såld flaska går till en kulturfond som skall dela ut stipendium. Dugges brygger väldigt gott öl, de tycker att öl passar till en massa andra saker än fotboll, som t.ex. konstmusik och jazz.

Vi gav en del av vår burlesqueshow, där vi hänger oss åt att lösa upp begrepp som könsidentitet, låter våra röster och kroppar stå i centrum helt oavsett ålder, utseende eller retuschering, och där lusten till liv, paassion och personligt uttryck får flöda fritt. Publiken stod upp och vrålade, efteråt blev vi översköljda av omtumlade och glada människor som ville uttrycka sitt gillande. Utom en kvinna som var förfärad; "Det här är ju porr", sa hon. Nej, tänkte jag. För mig är det politik.

Konsten och vår delaktighet i den, det som händer med oss när vi får möjlighet att uttrycka oss själva, det vi innerst inne är, prova vilka vi skulle kunna vara, prova nya identifikationer, nya möjligheter, leka med nya världar, allt det frigör en enorm potential. Efter en riktigt bra föreställning, när man gått utanför sina egna gränser, blivit ett med det som vissa kallar Gudomlig inspiration, andra Flow, åter andra sitt Jag, Själen; det större medvetandet, då är allting möjligt. Energin som flödar skulle kunna förändra världen i ett nafs. 

Och ja, man har blivit en bättre människa, en bättre världsmedborgare. Att  ara delaktig ett konstskapande gör att man expanderar, får ett större perspektiv, ett vidgat medvetande. Det roliga är att det finns forskning på sånt nu. Professor Pier Luigi Sacco från Milano har forskat i många år, och kan visa att människor som deltar i kulturella och konstnärliga aktiviteter sopsorterar mer, blir mer sällan sjuka, och ligger kortare tid på sjukhus när de väl blir det, att hur mycket konst som genereras i ett samhälle har en direkt koppling till hur många innovationer som uppstår och också har en direkt påverkan på hela samhällets utveckling.

Konst gör oss tillåtande, mångfaldiga, med konst behövs ingen integration, konstskapande är per default redan integration i sig självt. 

Vi pratar om "queer"; är det inte det vi alla är? Helt egna, med helt egna uttryck som kan åstadkomma precis vad som helst när de får bubbla fram. För vem passar exakt in i normen och vem sätter den? Min övertygelse är, att när vi tillåter oss själva att vara de levande konstskapare vi alla är, bidrar vi till en bättre värld för oss själva och andra.

Livet med en Superstar

Bara så att jag minns 17-30 oktober 2011 framöver:

Måndag - förbereder mig för att vara på teatern kl 12 och programmera allt ljus, för att kunna göra genomdrag av akt 1 med färdig ljussättning på kvällen. Får veta att ljustekniker brutit foten. Gör genomdrag av hela föreställningen utan ljus på kvällen. Intensivt kreativt flow, skriver till kl 01.54. Inte optimalt att hundarna vaknar kl 06 och vill gå på promenad.

Tisdag - sätter och programmerar ljus från 12 - 18 med 5 min paus och kör nytt genomdrag hela föreställningen 18 - 22 med... ljus, ja fast... klart, nej. Och nej just det, inte hela, en ensemblemedlem flyger av scen och har ev bruten fot eller ev avdraget ledband eller ev...vad? Ambulans och akut och inget rep av sista scenen. Dessutom sjuk huvudrollsinnehavare som dock är på plats. Kreativa flowet fortsätter, mycket kärlek flödar i ensemblen, kickar igång alla cylindrar, skriver till kl 02.15. Det bryr sig hundarna inte om.

.

Onsdag - sover, handlar prylar som behövs, har chans att gå och lägga mig i tid, skriver till kl 01.30. Hundarna couldn't care less.

Torsdag - handlar prylar som behövs, köper mitt favoritkaffe på Record Kaffe, på teatern och justerar ljus fram till start av genrep, skakigt genrep men alla kommer igenom och det mesta funkar. Skriver inte men somnar inte heller...förrän 03.30. Hundarna tar sovmorgon ända till 07.45.

Fredag - preppar, laddar,  justerar ljus, har premiär, det går bra, har premiärfest, det går också bra tills jag tar en drink. Varför kommer jag inte ihåg att jag inte kan blanda vin och sprit? Ofattbart fantastiskt erbjudande om samarbete med person som jag beundrar och älskar. What goes around comes around.


Lördag - justerar ljus, taggar för föreställning nr 2 med de som gick hem i tid och de som kommit direkt från efterfesten. Det går bra, fin energi i föreställningen. Kan verkligen inte sova. Tidig och frostig morgonpromenad.

Söndag - har universums värsta separationsångest, förbannar livets berg-och-dalbana och momentet att gå från att vara behövd till att vara överflödig, tänker att jag aldrig mer kommer att bli glad. Gråter floder. Tar på mig ljusa kläder, åker till teatern, justerar ljus, träffar alla fina, det blir en kanonföreställning. Tänker att jag alltid kommer att vara glad. Kärleken flödar. Åker hem. Stjärnklart.

Denna vecka:
Måndag - morgonrock och fb-knarkande. Rolig chatt om ännu ett möjligt och roligt samarbete. Rep för modevisningskonferencierjobb.
Tisdag - kontorsjobb
Onsdsag - Jobb med bank
Torsdag - jobb med bank. Audition. Konferencierjobb.
Fredag - ta hand om mitt katastrofala hem?
Lördag - LEDIG (tror jag)
Söndag - Workshop för sommarens produktion

Konsten att falla

Ok, innan jag går och lägger mig avslutar jag dagen med mitt livs idol.
Cred to you Olivia Newton John & John Farrar.



(John Farrar)
You won't regret falling
The bruises you get falling
Will all fade away
Don't analyze falling
Don't try being wise falling
Forget all your plans
They're out of your hands
You're falling, falling, falling

Blindly you go falling
The last one to know you're falling
You suddenly see
There's no way to fight falling
No rescue in sight, you're falling
You let love inside
And hope she'll abide
You're falling, falling, falling

The world that you face
Is some other planet in space
You taste something new every moment
It thrills you, fills you, you're falling

I have to defend falling
Cause if you should end falling
I hope you'll be free
To spend time with me
Falling, falling, falling
Just falling, falling, falling
Falling, falling, falling

The Passion of the Christ

Passion.
Jag repeterar Jesus Christ Superstar.
Det är fascinerande, utmanande, frustrerande, hur roligt som helst och helt underbart.
Precis som varje produktion.
Och precis som varje produktion är det - passion.

Mel G gjorde helt rätt i att ge sin Jesusfilm den titel han gjorde.
Fast Scorseses version var bättre.

Passion; det absolut mest svårhanterliga som finns.
Tycker jag.

Ge mig en konflikt, en krissituation, ett utmanande uppdrag som kräver att jag reser runt halva jordklotet -
nemas problemas.

Men den där passionen.

Passionen för människor, för deras själar, för deras växande, för det utbyte som sker mellan människor som öppnar sig för varandra och möts ett kort litet tag... den uppfyllande passionen av att se små glimtar av underbara varelser som delar ett gemensamt flow... den känslan är så totalt omvälvande.
Den är ny varje gång.
Fast jag vet att jag har känt den förut. Fast jag vet att jag kommer att känna den igen, och igen.

Den är svår pga vetskapen att den tar slut.
Det är snart premiär.
Början.
Början på att släppa taget om sammanhang och människor och skapande som uppfyllt en under en mikrosekund av evigheten.
Början på att släppa taget om det som gjort att just denna passion väckts och flödat.
Början på att öppna sig för att nya möten och sammanhang skall komma.

Jag förstår Jesus i den där filmen.
Att han inte vill lämna allt han har - fastän han vet att han är på väg i något annat, nytt, att det finns ett "sedan".

Att plattor av den här sorten ännu produceras är bara att bejubla

Night in Paris är släppt.

Officiellt har jag nu ingen kontroll.

Hisnande. Härligt.

Med denna recension från Norrlandstidning flyger jag och musiken ut i det fria.

Gilla det eller inte - luften är fri.

"UNITED ARTS LIBERATION

"Night in Paris"

(Artsunlimited records)

**** (4 av 5 i betyg)

LJUVLIGT. Lp-knaster ersätts av elektronika och snygga syntar när skådespelerskan, sångerskan och regissören Lena Frilund står i spetsen för projektet United Arts Liberations första släpp. Musikerna varierar från klassiska pianisten Daniel Lindén till Simon Ljungman från Augustifamiljen på gitarr och Sebastian Ring, som syns med bland andra Salagverksteatergruppen Komodo, på syntar och percussion.

På "Night in Paris" möts retrogroove och skönsång som i sin tur levererar Kate Bush-stänk och byts mot The Beatles-referenser. Ett Sigur Rós-ljudande piano tar oss vidare och plötsligt knackar David Bowie på.

Ljuvligt och som sprunget ur svunnen tid. Att plattor av den här sorten ännu produceras är bara att bejubla och spåret "I dig" är lysande."

ANNA WALLENTIN

http://www.folkbladet.nu/266790/2011/09/09/skivrecensioner-vecka-36-2

Hit me with your bootleg

Alltså det är helt fantastiskt med inspelningar från gig. När jag höll på att spela in "Night in Paris" var jag osäker på om den här låten skulle funka. Det gör den. Nästa platta blir en liveplatta.

Peace & Love till alla!