Skivreleasen närmar sig.
Eller - den inofficiella smygreleasen för vänner och inbjudna närmar sig.
Med stormsteg.
Den officiella releasen blir i början av september.
Det är då folk lyssnar på ny musik säger de.
Det är då man tröttnat på sommarhitsen som släpptes i april och som spelats sen dess säger de.
Men på tisdag är det releaseparty och låtar skall spelas live för första gången.
Hisnande, skräckinjagande och alldeles underbart.
Jag hade tänkt vara ledig den här långhelgen.
Liksom vila ut, ladda.
Men hur gör man?
Och framför allt; vem är jag när jag inte jobbar?
Man skulle ju helt enkelt kunna sitta i solen, dricka kaffe och lösa sudoku.
Eller bara strosa ner till havet och ligga på en...nja inte klippa direkt, vi är i Halland, men...en bryggliknande mojäng i alla fall.
Eller sitta på en sten.
Fast grejen är att jag under ett suddigt antal år av sjukdom (2-3-5 minns inte) gjort just det; legat, suttit, vilat, sovit.. i allra bästa fall orkat sitta med just ett sudoku och en kopp kaffe, i allra bästa fall på altanen.
Det är inte förknippat med vila längre.
Det är förknippat med överlevnad och en hjälplös känsla av maktlöshet, av att inte orka, inte klara.
När jag började friskna till lite grand var det enda jag ville att få känna mig som en riktigt människa.En som kan gå, springa, gå ner i spagat typ (lätt bara man stretchar lite) och framför allt som någon som kan tänka, göra, jobba.
Jag tror faktiskt att det enda jag gjort när jag inte däckat av trötthet har varit att jobba. För att det kändes så skönt att känna sig verklig. För att det kändes så skönt att känna att livet inte var slut.
Jag hade tänkt att det här skulle vara en blogg fylld av glamour, skabrösa lögner och fantasier blandat med verkligheten när den är bättre än dikten - kanske om min private dining med Nobelpristagaren, om när jag blev bortburen av Prins Charles livvakt, åkte vilse i Japan, blev rånad i Tallin eller flög med VM-guldmedaljörskan, bodde på 17.500 kr per natt-hotellet eller kanske när jag blev tagen av polisen på Maldiverna.
Istället kommer det ut mer filosofiska funderingar än glamourösa möten med franska fotografer som inte anser en dag vara komplett om de inte fått minst ett glas äkta champagne. Fast det är ju också konst.
Lilla hunden kommer farande, slänger sig ner framför mina fötter, vrider sig ett varv och kräver massage.
Jag masserar (deep tissue, hårt och djupt) - hon blir nöjd. Är detta ett tecken? Hundar vet hur man vilar och de jobbar bara precis när de behöver eller har lust.
Just det. Man kanske skulle vila ut på spa.
Inget är som ett bra spa.
Spas are the new Churches.
Men just det ja igen.
Jag har jobbat med några av världens främsta spa.
Där kommer en liten glamourfaktor in.
fast oftast var det ingen glamour alls, mest stenhårt jobb.
'Men coola hotell.
När de var färdigbyggda.
Byggarbetsplatser är sällan coola, mest dammig och för varma.
I alla fall, det är helt kört att vila upp på spa här hemma,
Jag blir bara irriterad över låg servicenivå, halvdåliga behandlingar, felstavningar i behandlingsmenyerna, ja, typ det mesta. Jag är skadad. Eller kräsen, Eller båda.
Vem ÄR jag när jag inte jobbar?
Varför kan jag inte tagga ner?
Hur var det nu man gjorde igen när man var ledig, hur var det man gjorde när man hängde med folk och inte hade en premiär, ett rep, en deadline på gång?
Patetiskt?
Kanske.
Men lika svårt i alla fall.
Jag muntrar upp mig med att jag faktiskt vilar rösten.
Det är bra.
Vill sjunga som en gud på tisdag.
Sen vill jag dricka omåttliga mängder champagne.
Sen ska jag ha en premiär och ett pr-event och en familjefest och vara med på en jubileumsföreställnining.
Sen ska jag på fest.
OJ vad jag ska träna då.
På den jag är när jag är bara jag.
Får se om jag gillar henne.
Sen ska jag skriva om Nobelpristagaren och de andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar