Om snus och poesi

Vad är det som gör att man vill uttrycka sig konstnärligt egentligen?

Varför vill man sitta i timmar och väga ord på guldvåg, stryka lager av färg på varandra, forma, skulptera, repetera, utveckla, skala av, lägga till – tills allt är perfekt, perfekt för det man vill uttrycka?

Och vad är det som gör att man vet när det är perfekt?

Ibland vet jag inte ens vad jag vill uttrycka. Inte med klara tankar som in sin tur kan bli tydliga ord.

Men det känns. Det känns någonstans i kroppen, i någon ogreppbar energi som bara är där, inuti, runtomkring.

Auran?

Själen?

Tanken?

Känslan?

Jag har ingen aning.

Eller, jag har visst en aning.

Men den är för ogreppbar för att uttryckas i endimensionellt och linjärt baserat språk..

Men oavsett om jag är medveten om vad jag vill uttrycka eller inte (för vet gör jag ju, fast inte alltid på ett plan som mina tankar kan formulera, i alla fall inte på förhand), vet jag om det jag just är i färd att skapa är rätt eller inte.

Om bilden stämmer.Om ordet låter som det måste göra när det sjungs i just den meningen i just den sången.

Om fotot visar det som jag önskar att det skall visa i just det sammanhanget.

När det stämmer infinner sig en slags Harmoni. Men det innebär inte att bilden eller låten eller orden

eller vad det nu är, i sig uttrycker något harmoniskt.

För även i det disharmoniska finns en harmoni. Det finns uttryck som är pefekta för sorgen, deperationen, den helt galna glädje, förälskelen, passionen, ångesten, vreden… det finns en rytm även i det orytmiska, och jag har ingen aning om varför det är så. Det bara är. Jag gissar att det är så Universum fungerar.

Jag TROR (i alla fall precis just nu) att det är en av anledningarna till det sär ohejdbara behöver att

uttrycka sig genom konst. För att konsten är möjlighet att uttrycka det lättaste och det svåraste på självklara sätt, i samma dynamiska, organiska. ologiska, icke-linjära virvel som är våra liv. 

En proffessor på DI sade ungefär så här om hur en skapandeproess går till:
”Man har en idé och så sätter man samman några konstnärer och så går man på intuition och så uppstår något och efteråt kan man eventuellt titta tillbaka och förklara vad det är man har skapat och hur processen gick till.

Men man vet inte innan."

Så är det bara.

Det är konst.

Tror jag.

Fast vi kanske ibland skulle vilja kan vi inte tänka ut våra liv i förväg. 

Förr i tiden var det exklusivt med snus och mainstream med poesi.

Nu är det tvärtom.

Samtidigt är det kanske fler än någonsin som har möjligheten att uttrycka sig genom konst.

Så varför finns det överhuvudtaget föreställningar om att viss konst, eller vissa konstnärliga uttryck, eller uttryck som inte följer den vanligaste normen är konstigt?

Funderar på vad som skulle hända om vi började byta ut ”konstig” mot ”konstfull” när vi såg något som gick lite utanför våra referenseramar.

Vilken konstfull frisyr.

Vilka konstfulla kläder.

Vilken konstfull… ja, vad som helst.

Det tycker jag verkar konstfullt.