Ha kul, det går bra.

Det är så roligt.

Nyss hade vi jantelagen.

Nu har vi hybris.

Är verkligen svensk musik något att ha? frågar den unga radiopraterskan retoriskt.

Finns verkligen det svenska musikundret?

Är det verkligen någon som överhuvudtaget bryr sig om svensk musik utanför landets gränser?

Detta skall granskas i kommande program.

Har vi tagit oss vatten över huvudet, börjat tro för mycket på oss själva, fått det att låta för bra, byggt upp en illusion?

I så fall skall det avslöjas.

Vår förmätna tro på att någon i vårt land skulle kunna skapa något av intresse för någon annan skall släpas ut i ljuset och kläs av in på bara kroppen. Kejsarens nya kläder skall - ja, inte av för de finns ju inte ens, men i alla fall skall de...avslöjas. Faktiskt.

Det kan helt enkelt inte vara okej att försöka lura i en massa människor att ett folk som skall personifiera jantelgen (visserligen en dansk uppfinning, men ändå, danskarna är ju så himla trevliga), plötsligt skiter käpprätt i den och börjar göra vad de vill, har kul och att det dessutom går bra.

Hörde på omvägar att Niki and the Dove varit i London och att någon på ett bolag sagt att de nästan bara kollar in Sverige just nu, eftersom det kommer så enormt mycket ny och bra musik härifrån.

Vem är det egentligen som odlar jantelagen?

Vem är det som inte klarar av andras framgång?

Vem är det som inte klarar av att man gör som man vill, utan att ängsligt blicka åt alla håll?

United Arts Liberation tror inte på det villkorslösa bevarandet av all kultur.

United Arts Liberation hoppas att odlandet av jantekulturen skall dö ut. Omedelbart.

United Arts Liberation hoppas att den unga radiopraterskan får en uppenbarelse, kanske börjar intressera sig för nydadaism eller improvisationsteater eller dub stepinspirerad house med inslag av live-elektronik. Eller nåt.

United Arts Liberation hoppas helt enkelt att hon får ett roligt liv.

En förhoppning från hjärtat. Sarkasmen är död.