Konversation på Konstkalas

På 4-årskalas. A:håller sig i bordet och gör en arabesqueliknande pose.
A: - "Jag är världens bästa ballerina".


 T och 2 jämlikar kommer rusande uppför trappan. 
T:-  "VAR ÄR DOM?!" 
Alla tre rusar in på toaletten med dragna svärd. Dom jagar spöken. 
Barn är konst.


När jag var 4 gick jag på Lek & Pyssel och var kär i Robert.
Vi satt alltid vid änden av långbordet när det skulle pysslas.
Eftersom vi tyckte det var töntigt med barnsånger som "Blåsippan ute i backarna står" brukade vi kontra med "Hej baberiba": Den tyckte vi var bättre. Vi brydde oss inte om att de andra barnen höll för öronen och att fröken försökte upprätthålla "Blåsippan" i någon slags sångbar form.


Det var vi mot världen.
Vi var oövervinnliga.
Vi var lyckliga.
Vi var i flow.
Vi var varma, rosiga om kinderna, i extas.
Vi var absorberade av ljudet vi själva skapade.
Vi hade hajjat något nytt.
Vi hade sanningen.


Barn är konst.


Åter på 4-årskalaset.
En av spökjägarna har en medalj runt halsen.
- "Jag har sprungit ett lopp", förklarar han.
- "Jaha, säger jag, Hur lång sprang du då?"
- "Flera mil" svarar han nöjt.


Han är kung.
Han har sprungit precis hur långt som helst.
Bara han själv bedömer värdet av sin prestation.


En stund senare kommer han upp för trappan och är lite ledsen.
- "Jag kan inte lösenordet" säger han.
Spökjägare 2 kommer upp även han.
- "W är lite ledsen för att han inte kan lösenordet" säger W:s pappa.
Spökjägare 2 ser för ett ögonblick lite konfunderad ut, trots deras gemensamma tema är det högst troligt att alla Spökjägarna befinner sig i varsitt, helt eget universum. Men han finner sig snabbt.
- "Det kan va den här om du vill" säger Spökjägare 2 och viftar med en pinne.
- "Jaha!" säger W och lyser upp.
De springer genast ner och fortsätter.
Själva vet de precis med vad.


Barn är konst.